Tristan & Isolde

Har precis tittat färdigt på Tristan & Isolde och är alldeles gråtmild. Jag är verkligen svag för den sortens filmer: En vacker kärlekshistoria med inslag av hjältemod, hästar och slagkämpar. Lite riddare, stora ord som plikt, stolthet, kärlek, vacker hjälte och vacker hjältinna - ja, ni vet säkert vad jag menar.

Jo är och hälsar på syster i Göteborg, så sitter här ensam i soffan med ett tungt hjärta, längtandes efter mitt eget hjärtas dam, tänker på vackra solnedgångar, ljuva nätter, ståtliga hästar.

Egentligen borde jag ta tillvara på detta bitterljuva känslotillstånd av mysmelankoli (kanske ett nytt ord för SAOL) och skriva dikter och måla vackra tavlor, men jag antar att det blir för mycket på en gång, så istället ska jag till Grand och ta en öl med grabbarna...


Vet inte vad som är mest tragiskt - att jag bölar i soffan framför smäktande kärlekshistoria eller att jag nästan känner mig tvingad att skriva om ölen med grabbarna?

Nya ord...

Så har då "blogg" tagit sig in i SAOL. Detta nya sätt att umgås...
Att det här med att blogga helt klart kan vara ett dränggöra är det däremot ingen som längre kan skriva om.
Personligen kommer jag helt klart sakna budoarstämning och jazzifiera.

Andra nya ord är "fildelning", "nakenchock" och "rucola" (som vi ju alla vet är väldigt nittiotal).

"Sunkig" är dock ett välkommet ord, såväl som "överbelåna".

Inget varmvatten

Vi har för närvarande inget varmvatten, men sist det hände och jag ringde till vår fastighetsskötare så utspelade sig följande samtal:

Jag: Hej. Jo, jag ringer för vi har inget varmvatten.
Fastighetsskötare (på bredaste skånska): Det är inte så konstigt!
Jag: Eh... jo, vi brukar ha varmvatten...


Så jag vet inte om jag vågar ringa denna gången...

Sitter på kafé och äter frukost. Ur högtalarna strömmar ganska hetsig loungemusik, det är stopp i avloppet i köket så allt serveras i take away-muggar och här finns ingen uppkoppling. Så egentligen - vad gör jag här? Nu blir det inget blogg-läsande eller mailkollande. Dessutom har jag prioriterat att sitta skönt i fåtölj till förmån för fönsterplats med förbipasserande människor, så just nu finns här bara tre personer att titta på förutom personalen som passerar lite då och då och stopp-i-avloppet-killen som med jämna mellanrum passerar med en hink vatten.
Påskhelgen ligger bakom och i år blev det inget direkt påskfirande. Var på långfredasgudstjänst i PK (vi var värdgrupp och jag hade därmed ljudet), ingen påsknattsmässa i Helgeand och inte ens påskdagsgudstjänst. Som tur var så var bröllopsgudstjänsten i uppståndelsens tecken. Påsken är nog den period som jag minst uppskattar frikyrkan och dess "frihet" från kyrkoåret och liturgi. Vad är det för mening att konstatera att Kristus dog på långfredagen om det i nästa andetag påpekas att vi med facit i hand vet att han uppstod? Starkast blir det i en katolsk kyrka där man förutom att ta bort all utsmyckelse tömmer skåpet där Kristi lekamen förvaras och släcker ljuset som alltid annars brinner. Kristus är död. Påsknattsmässan får därmed också bli en övergång från död till liv och när jag på söndag morgon får stämma in i "ja, han är sannerligen uppstånden" så är det mer än bara ord.
Men eftersom fastan blev ganska klen så låg det väl i linje med den att fira en ganska mesig påsk?
Men varför deppa över en klen påskliturgi? Kristus är ju inte mindre uppstånden för det. Påskhelgen som sådan var i övrigt mycket trevlig. Goda vänner från Götet på besök i dagarna trenne, materialistisk lycka infann sig också och på påskdagen var det bröllop med tårar och skratt. Jag fick dessutom förmånen att hänga med brudgummen timmarna innan självaste vigseln.
Gårdagen gick i slöhetens tecken då jag i sanning är för gammal för att vara upp till tre på natten och kroppen tar alldeles för mycket stryk. Inte blev det bättre av att jag hjälpte till att flytta ett piano klockan tio på förmiddagen. Eftermiddagen bestod däremot av en promenad i regnet tillsammans med våra grannar bort till en öppen husvisning i ett hus i Flackarp som ligger några stenkast från vår lägenhet. Kul att gå på husvisning i ett hus som man inte vill flytta in i, eller åtminstone inte till priset av 2 000 000.
klockan börjar närma sig öppet på biblioteket vilket är en av anledningarna till denna lite långsammare start på dagen.
Ja, det här blev ett tråkigt bloginlägg som beskriver mitt tråkiga liv, men att läsa är frivilligt (borde kanske ha skrivit en liten varning i början av texten, nu när du kommit ända hit kanske du känner dig lite lurad?) och du kan ju alltid skriva en lång kommentar som är så mycket mer intressant.

Oh mercy

För några veckor sedan pratade jag med Joel om Bob Dylans självbiografi och uttryckte då att jag inte var så imponerad, vilket Joel blev lite upprörd över (trots att han själv inte har läst ut den). Men nu har jag kommit till kapitlet Oh Mercy som handlar lite om tiden kring den skivan och eftersom den tillhör mina Dylan-favoriter så öppnar sig boken lite mer nu. Bobs memoarer är min toalettbok. Plockas alltså fram vid bad, tandborstning och andra bestyr i detta lilla utrymme. Det är en riktigt bra toalettbok, för den går att kasta sig in i för en tvåminuters tandborstning, men även vid ett halvtimmesbad kommer den väl till pass.

Undrar om det är just för att det är om och av Bob eller om det kan vara så att det är kul i största allmänhet med biografier/memoarer? Hittade på Gleerups en om Freddie Wadling som också verkade väldigt intressant... kanske den kan bli nästa toalettbok?

Församlingspedagogen

Skulle lika gärna kunnat stå "ungdomspastorn " - ser ut som urtypen av helyllekyrkokillen med gitarr... Och sången som mannen på bilden leder är dessutom Pärleporten...
Borde egentligen inte lägga upp bilden, men det var länge sedan jag postade någon bild.

Mannen på bilden har inget att göra med personen som står bakom denna blog... Och alla eventuella likheter med verkligheten är högst tillfälliga...

En bra blandskiva 2

Ja, den här blandskivan upptar mycket av min tankeverksamhet. Nu har jag ett bra gäng låtar, men det är inte helt lätt att få till en bra ordning. Dessutom har jag någon som bryter av väldigt mycket, på ett sätt, men samtidigt inte, tror jag. Har dessutom två riktigt gamla godingar, någon har ett par år på nacken, några är stökigare (för stökiga?!), andra lite snällare...

Gah...

Och receptorerna är kräsna...

En bra blandskiva

Ja, rätt mycket av min tid går till att fundera kring vårens blandskiva. En bra blandskiva måste ha ett bra öppningsspår och ett bra avslutningsspår. Jag tror jag har spikat öppningsspåret, men avslutningen hänger lite i luften.

Svårigheterna hittils; Har jag komponerat en tillräckligt bra blandning? Spretar den? Är den för slät? Ska jag nöja mig med ca 12 låtar, eller ska jag leta efter mer, med risken att jag därmed bara "fyller ut"?

Jag inser att detta kan bli, om jag sköter mina kort väl, min bästa blandskiva någonsin. Inte för att jag har gjort så jättemånga i mina dagar, men en del försök har jag gjort och jag inser nu att de har varit för spretiga. Det finns en charm och styrka i en spretig blandskiva, men mer som en slags post-it-lapp som man kan ta fram och titta på för att få ett grepp om vad jag hade med på blandskiva den gången... Men en för spretig skiva är inte en fröjd att lyssna på och då är väl nästan vitsen med blandskiva borttappad?

Nåväl, en bra blandskiva är i alla fall:

A fond farewell to a friend

• Bitter Sweet Symphony - The Verve
• Transcontinental - Pedro the Lion
• Hard Days - Loney, Dear
• Constellations - Jack Johnson
• Juanita - Christian Kjellvander
• Soul Meets Body - Death Cab for Cutie
• Thunderbolt - Patrick Park
• Those Winters - Jenny Wilson
• Heartbeats - José Gonzales
• Little Lights - Ane Brun
• Let There Be Love - Nina Kinert
• Tonight I Will Retire - Lampshade
• Time Goes Away - Rosie Thomas
• A Fond Farewell - Elliott Smith
• The Art of Letting Go - Rebecka Törnqvist

Ovan blandskiva är inte en säsongsblandskiva utan en temablandskiva, som ju alla vet är två helt olika kategorier... Och det är Lydia som satt ihop den!

Vådan av att sätta ihop en blandskiva

Är, sedan några dagar tillbaka, del i ett blandskiveprojekt. Eftersom det är lite konfidentiellt så kan jag inte gå in på detaljerna, men kontentan är i alla fall att jag ska sätta ihop en blandskiva som ska distribueras till några vänner. Alla som någon gång har försökt sätta ihop en blandskiva vet vilken vånda det innebär (och vet du det så innebär det att du aldrig har satt ihop en blandskiva, utan du har bara kopierat över blandad musik på en skiva (eller band om du är tillräckligt gammal) och det är något annat).

En bra blandskiva är:

• genomtänkt
• hänger ihop
• bjuder på säkra kort (vad det nu är)
• men bjuder också på överraskningar
• har en röd tråd
• är personlig och utlämnande

Så plötsligt handlar det om så mycket mer än att kopiera över lite musik på en skiva, och därav vådan.

Men jag är en bra bit på vägen. Ska slänga in tvätt, sy på mina scoutmärken på min nya scoutskjorta och sen ta tag i skivan....

Snart hemma...

På tal om olika världar, tittar/lyssnar på Fred Hammond live...
Det svänger!

Gäst i affärslvärlden?

Som förstaklassåkare på X2000 (som faktiskt var billigare än andra klass) ingår gratis tidningar och efter att nu ha läst (nåja) igenom Di och Affärslvälrlden så fascineras jag och påminns om att det finns så många världar som jag inte är en del av, eller ens har en aning om. Jag ser mig inte som särskilt inskränkt, men hej och hå vilken lite bubbla jag lever i...

MaAr - du är nog något på spåren med din teori om hotbild, även om det bara är högst motvilligt jag ens erkänner att jag fortfarande funderar på din tes...

En dag i hufvudstan

Sitter på Tully's Coffe på Götgatan och äter frukost. I lurarna sjunger Rebecka Törnqvist om The art of letting go. Testa själv att sitta på ett fik i ett regnigt Stockholm med människor utanför som är på väg till jobbet medan Rebeckas lena stämma sorgset sjunger. Snacka om att skapa förutsättningar för en vemodig, bitterljuv känsla (kanske en känsla av "ouff" men med positiva förtecken?).
Jag har hunnit "se" flera blogginlägg under denna min korta tid i Stockholm, men tyvärr har jag glömt bort de flesta. Däremot är jag tacksam för min mobilkamera, även om jag hittills inte har hunnit få upp den i tid.
Här ser ni t.ex. min första (och enda) kändis under min Stockholmstur. Han gömmer sig bakom dörren. (Försten att gissa rätt får en Dumle-kola!) Det sura är att detta ju är en kändis som jag kan se dagligen på hemmaplan - eller nåja, hemma och hemma, men på Möllevången. Hursomhelst, på grund av fipplande och nödvändig diskretion hann jag inte få upp kameran i tid, därav bakom dörren...

Och i morse missade jag precis ytterligare ett mms-blog-tillfälle: en tjej i nioårsåldern som hoppade av tåget och följde med stockholmspulsenmänniskorna, bärandes på en, typ, barbieväska, pratandes i en uppvikt mobiltelefon... det enda som skilde henne från den storstadspiffiga tjejen framför mig i vagnen var hennes längd, väskmodell och ålder - i övrigt smälte hon verkligen in.

Själv stod jag där som kusinen från landet med söndrig väska och friluftsjacka. Som tur var hade jag mina Ericssonhörlurar i öronen, min datorväska och ett ganska lojt och världsvant uttryck i ansiktet... så jag lurade nog Stockholmarna... bortsett från att jag en gång i minuten stirrade på linjekartan...

Nej nu ska jag kila ner till Medborgarplatsen, till min egentliga anledning till mitt Stockholmsbesök... men jag har mer att berätta från min tur till hufvudstaden...

Hej och välkommen

till min blogg, fast på ny adress... Hoppas det inte är ett nerköp... Sitter just nu på tåget hem från Stockholm och ska använda tiden på tåget att försöka få rätt på hur den här bloggen fungerar... Egentligen är jag sugen på att lägga in alla mina gamla inlägg, men det är alldeles för mycket jobb i förhållande till resultatet... Får helt enkelt låta den gamla ligga kvar ett tag. Så svenska folket hinner läsa allt gammalt och inte kommer rasa, eller känna sig kränkta...