Har precis tittat färdigt på Tristan & Isolde och är alldeles gråtmild. Jag är verkligen svag för den sortens filmer: En vacker kärlekshistoria med inslag av hjältemod, hästar och slagkämpar. Lite riddare, stora ord som plikt, stolthet, kärlek, vacker hjälte och vacker hjältinna - ja, ni vet säkert vad jag menar.
Jo är och hälsar på syster i Göteborg, så sitter här ensam i soffan med ett tungt hjärta, längtandes efter mitt eget hjärtas dam, tänker på vackra solnedgångar, ljuva nätter, ståtliga hästar.
Egentligen borde jag ta tillvara på detta bitterljuva känslotillstånd av mysmelankoli (kanske ett nytt ord för SAOL) och skriva dikter och måla vackra tavlor, men jag antar att det blir för mycket på en gång, så istället ska jag till Grand och ta en öl med grabbarna...
Vet inte vad som är mest tragiskt - att jag bölar i soffan framför smäktande kärlekshistoria eller att jag nästan känner mig tvingad att skriva om ölen med grabbarna?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment