Här kan man också bo

Det minsta man kan begära...

...är att ens bortflyttade vänner hör av sig. Åtminstone för att visa att de lever (kan väl leva med att de inte är intresserade av att prata med en, men man tycker ju att de kunde visa något livstecken...)

Det minsta man kan begära...

är väl ändå att man ska få sova på natten när man är trött och behöver sova. Det är ju inte jag som är gravid och har en stor mage som gör att jag inte kan ligga i framstupa sidoläge som är sovpositionen. Så nu sitter jag här i soffan, försöker roa mig med att surfa runt och hitta något kul att titta på, men hur kul är det egentligen? När jag helst av allt vill sova, men sömnen infinner sig inte.

Det minsta man kan begära

är att du tittar i vårt galleri nu när vi har uppdaterat bilderna...

Det minsta man kan begära

är att toarullen sätts på på rätt håll på hållaren. Hur störigt är det inte med toarullar som sitter med pappret längs väggen?

Det minsta man kan begära

är att folk ska uppdatera sin blogg!


(eh...)

Det minsta man kan begära

[och ja, det är "I-landsproblem", men det kan ju få irritera ändå]

är att gafflarna inte är för långa och smala (alltså att gaffelns "tår" är för långa och att själva "ätytan" blir för smal).
Ingenting fastnar utan allt trillar av...

Karneval

Om du är en flitig läsare av "den lilla bloggen" så har du redan uppmärksammat det faktum att det har varit karneval och den observante läsaren har också uppfattat att karneval är roligare på bild.

(För er som inte har en aning om vad Lundakarnevalen är så är det full kaos i dagarna trenne med roliga spex och andra nöjen på ett inhägnat område och så är det ett karnevalståg. Karnevalståget består av vagnar i varierande fantasi och promillenivå på de deltagande studenterna (och, kan väl tilläggas, ofta hänger promillehalten ihop med fantasin - hur relationen ser ut får ni själva räkna ut) och detta tåg var inget undantag.)

Jag tyckte två vagnar var riktigt bra, det ena var en Super Mario Bros-vagn som var genomtänkt och snygg. Den andra var inte så överarbetat, men budskapet gick inte att ta miste på:

Så kul är det i Uppsala!

Sorry

Har inte tagit mig tid. Och inte heller idag. Snart dags för hockeyfinal. Men nu kanske det lugnar sig lite på jobbet, har betat av två konfirmationer. Nu är det bara tonårsgrupp, sommarläger och skolavslutning kvar. Och ett läger och en konfirmation, sen blir det semester.

Tänkte bara säga hej och berätta att jag lever.

Vad händer i ditt liv?

inte fy skam?

Stackars mig

Av misstag har jag lyckats kryssa i moderera kommentarer, vilket innebär att alla kommentarer har legat och väntat på att jag ska godkänna dem. Vilket förklarar att det inte varit några kommentarer. Skönt, tänkte jag, eftersom jag hunnit bli lite bitter över att ingen kommenterar (eller läser) min blog - vilket egentligen inte borde komma som en chock eller överaskning, men jag brukar blunda för verkligheten.

Nåväl, nu när jag äntligen kommit på hur det ligger till tänkte jag att jag skulle läsa igenom alla kommentarer som nu ligger och väntar på mig i en jättestor hög.

Två stycken.

Jaja, nu kan man kommentera friskt igen i alla fall.

smygpremiär

Har precis spelat in morgondagens morgonandakt. Men redan nu kan du ladda ner och lyssna. Du som lyssnade på förra morgonandakten kommer nog att bli lite besviken, för denna gång glömde jag den röda tråden hemma. Men musiken är jag nöjd med, Nicolai Dunger och Bob Dylan är sällan fel.

Du hittar morgonandakten här: http://www.fijo.se/filer/radioandakt.mp3

Våren är här...

...med allt vad det innebär.

Käftsmäll

Förra veckan gick jag inom biblioteket i Hässleholm i väntan på mitt tåg. Där ser jag killen som gav mig min första käftsmäll (min andra åkte jag på i Salvador för några år sedan). Han väntade tydligen på sin flickvän/fru/sambo som dök upp ungefär samtidigt som jag. Jag gick inte fram och hälsade.

Men inte för att jag är bitter - tror inte ens han kommer ihåg att han faktiskt slog mig på flabben. Det var trots allt i sjätte klass och han kände sig trängd. Det jag mest minns från käftsmällen var min klasskompis Rikards kommentar. Han hade precis börjat träna karate och sa att om jag hade tränat karate så hade jag kunnat parera slaget. Jag var då både för ung och gråtande för att riktigt uppskatta den lysande kommentaren.

Valborgsfirandet har varit lugn i stadsparken i Lund. Förra året var det en soptipp och kommunen la 300 000 kronor på att få ordning på parken. I år har man satsat stort med containrar, väktare, frivilligarbetare och "blomsterburar" till en kostnad på 100 000. Idag i tidningen kunde man läsa att ansvarig för denna satsning var mycket nöjd med resultatet av denna massiva insats, inte lika mycket stök och skräp. I en bisats säger han att vädret kanske hjälpte till lite. Lite? Solen tittade fram på eftermiddagen, men övriga dagen var svinkall och regnig. Att jämföra med förra året som var en kalassommardag där alla (nåja) var i stadsparken, i år var det bara nitiska studenter och min svägerska :-). Vädret hjälpte till lite... Nästan lika kul kommentar som Rikards karatekommentar för 20 år sedan.

Efter en långhelgsledigt är det nu dags för att jobba. Idag blir en intensiv dag, HIF möter Öster och jag måste ju till Olympia med mina fotbollskonfirmander, så det blir en lång dag.

Tristan & Isolde

Har precis tittat färdigt på Tristan & Isolde och är alldeles gråtmild. Jag är verkligen svag för den sortens filmer: En vacker kärlekshistoria med inslag av hjältemod, hästar och slagkämpar. Lite riddare, stora ord som plikt, stolthet, kärlek, vacker hjälte och vacker hjältinna - ja, ni vet säkert vad jag menar.

Jo är och hälsar på syster i Göteborg, så sitter här ensam i soffan med ett tungt hjärta, längtandes efter mitt eget hjärtas dam, tänker på vackra solnedgångar, ljuva nätter, ståtliga hästar.

Egentligen borde jag ta tillvara på detta bitterljuva känslotillstånd av mysmelankoli (kanske ett nytt ord för SAOL) och skriva dikter och måla vackra tavlor, men jag antar att det blir för mycket på en gång, så istället ska jag till Grand och ta en öl med grabbarna...


Vet inte vad som är mest tragiskt - att jag bölar i soffan framför smäktande kärlekshistoria eller att jag nästan känner mig tvingad att skriva om ölen med grabbarna?

Nya ord...

Så har då "blogg" tagit sig in i SAOL. Detta nya sätt att umgås...
Att det här med att blogga helt klart kan vara ett dränggöra är det däremot ingen som längre kan skriva om.
Personligen kommer jag helt klart sakna budoarstämning och jazzifiera.

Andra nya ord är "fildelning", "nakenchock" och "rucola" (som vi ju alla vet är väldigt nittiotal).

"Sunkig" är dock ett välkommet ord, såväl som "överbelåna".

Inget varmvatten

Vi har för närvarande inget varmvatten, men sist det hände och jag ringde till vår fastighetsskötare så utspelade sig följande samtal:

Jag: Hej. Jo, jag ringer för vi har inget varmvatten.
Fastighetsskötare (på bredaste skånska): Det är inte så konstigt!
Jag: Eh... jo, vi brukar ha varmvatten...


Så jag vet inte om jag vågar ringa denna gången...

Sitter på kafé och äter frukost. Ur högtalarna strömmar ganska hetsig loungemusik, det är stopp i avloppet i köket så allt serveras i take away-muggar och här finns ingen uppkoppling. Så egentligen - vad gör jag här? Nu blir det inget blogg-läsande eller mailkollande. Dessutom har jag prioriterat att sitta skönt i fåtölj till förmån för fönsterplats med förbipasserande människor, så just nu finns här bara tre personer att titta på förutom personalen som passerar lite då och då och stopp-i-avloppet-killen som med jämna mellanrum passerar med en hink vatten.
Påskhelgen ligger bakom och i år blev det inget direkt påskfirande. Var på långfredasgudstjänst i PK (vi var värdgrupp och jag hade därmed ljudet), ingen påsknattsmässa i Helgeand och inte ens påskdagsgudstjänst. Som tur var så var bröllopsgudstjänsten i uppståndelsens tecken. Påsken är nog den period som jag minst uppskattar frikyrkan och dess "frihet" från kyrkoåret och liturgi. Vad är det för mening att konstatera att Kristus dog på långfredagen om det i nästa andetag påpekas att vi med facit i hand vet att han uppstod? Starkast blir det i en katolsk kyrka där man förutom att ta bort all utsmyckelse tömmer skåpet där Kristi lekamen förvaras och släcker ljuset som alltid annars brinner. Kristus är död. Påsknattsmässan får därmed också bli en övergång från död till liv och när jag på söndag morgon får stämma in i "ja, han är sannerligen uppstånden" så är det mer än bara ord.
Men eftersom fastan blev ganska klen så låg det väl i linje med den att fira en ganska mesig påsk?
Men varför deppa över en klen påskliturgi? Kristus är ju inte mindre uppstånden för det. Påskhelgen som sådan var i övrigt mycket trevlig. Goda vänner från Götet på besök i dagarna trenne, materialistisk lycka infann sig också och på påskdagen var det bröllop med tårar och skratt. Jag fick dessutom förmånen att hänga med brudgummen timmarna innan självaste vigseln.
Gårdagen gick i slöhetens tecken då jag i sanning är för gammal för att vara upp till tre på natten och kroppen tar alldeles för mycket stryk. Inte blev det bättre av att jag hjälpte till att flytta ett piano klockan tio på förmiddagen. Eftermiddagen bestod däremot av en promenad i regnet tillsammans med våra grannar bort till en öppen husvisning i ett hus i Flackarp som ligger några stenkast från vår lägenhet. Kul att gå på husvisning i ett hus som man inte vill flytta in i, eller åtminstone inte till priset av 2 000 000.
klockan börjar närma sig öppet på biblioteket vilket är en av anledningarna till denna lite långsammare start på dagen.
Ja, det här blev ett tråkigt bloginlägg som beskriver mitt tråkiga liv, men att läsa är frivilligt (borde kanske ha skrivit en liten varning i början av texten, nu när du kommit ända hit kanske du känner dig lite lurad?) och du kan ju alltid skriva en lång kommentar som är så mycket mer intressant.

Oh mercy

För några veckor sedan pratade jag med Joel om Bob Dylans självbiografi och uttryckte då att jag inte var så imponerad, vilket Joel blev lite upprörd över (trots att han själv inte har läst ut den). Men nu har jag kommit till kapitlet Oh Mercy som handlar lite om tiden kring den skivan och eftersom den tillhör mina Dylan-favoriter så öppnar sig boken lite mer nu. Bobs memoarer är min toalettbok. Plockas alltså fram vid bad, tandborstning och andra bestyr i detta lilla utrymme. Det är en riktigt bra toalettbok, för den går att kasta sig in i för en tvåminuters tandborstning, men även vid ett halvtimmesbad kommer den väl till pass.

Undrar om det är just för att det är om och av Bob eller om det kan vara så att det är kul i största allmänhet med biografier/memoarer? Hittade på Gleerups en om Freddie Wadling som också verkade väldigt intressant... kanske den kan bli nästa toalettbok?

Församlingspedagogen

Skulle lika gärna kunnat stå "ungdomspastorn " - ser ut som urtypen av helyllekyrkokillen med gitarr... Och sången som mannen på bilden leder är dessutom Pärleporten...
Borde egentligen inte lägga upp bilden, men det var länge sedan jag postade någon bild.

Mannen på bilden har inget att göra med personen som står bakom denna blog... Och alla eventuella likheter med verkligheten är högst tillfälliga...